Midsommar!

Här firas midsommar på torsdagen istället för på fredagen (Tibbletorsdán) och ses av många vara starten på midsommar-helgens festligheter I Lycka firas det söndagen efter. Annorlunda, traditionsrikt, härligt!

Några veckor innan midsommar tar byns män ner stången för eventuell reparation, tar loss utsmyckning så att allt är klart inför kransbindningen.

På väg till majstångsresning

Traditionsenligt samlas bybor och spelmän vid servicehuset i byns norra del. Därifrån går spelmännen först och håller takten.
 

Åka traktorsläp är poppis

Midsommarprogrammet hittar man i Tibble-Lycka Bladet under rubriken "Aktuellt just nu".

Midsommarfirandet i Tibble besöks av människor från hela världen.  En av våra gäster var en engelsk författare och frilansjournalist som skulle göra ett reportage för Sunday Times om midsommarfirande i Sverige. Han blev hänvisad till firandet i Tibble. En familj i byn tog hand om honom och här är hans lite tillspetsade rese-berättelse. Svensk översättning finns också nedan.

“I don’t really like fish,” I explained.My hosts looked at me as if I’d just urinated on the Swedish flag.

“That is unfortunate,” they said. On the table were ten different forms of herring - from garlic to honey-mustard. There was only one thing for it. I downed a glass of snaps, picked the least smelly fish, and swallowed.

“It’s traditional,” they smiled.

I nodded. It would have to be.

Ever since I was a child in England I’ve wanted to experience a Swedish midsummer. I blame it on Anna, our Swedish nanny who told stories of ‘the land of the midnight sun’, of maypoles, old-style costumes and dancing through the night. To a four year old it seemed like the best place on earth.

Thirty years later, I decided to see for myself. I was instantly entranced. Coming from the congested streets and tiny countryside of England, the Dalarna region seemed like the New World. I couldn’t believe I was in Europe. There were small pretty red-clad villages amidst thick forests, lofty hills and sparkling lakes. It looked like a mini-Canada, only everyone spoke better English.

The weather was warm, about eighty degrees (I think I’d half-expected snow). Everyone was outside in their gardens. Swedish ‘Midsommer’, as far as I could tell, is similar to America’s Independence Day – families reunite, neighbours cross the fence, everyone flies flags, and men spend hours cutting their lawns. But thankfully the Swedes eat fewer hamburgers, and Beska Droppar is definitely a more interesting tipple than Budweiser.

I joined the entire village of Tibble for their maypole raising ceremony. It was just like my childhood dream – wonderful old costumes, violin music and dancing. Children, parents, couples and 33 year old guys from England laughed, hugged and chatted. The sense of community was acute – soon I knew more people in Tibble than in my street in London, where I’ve lived for six years. 

I was greeted into people’s homes like a long-lost relative. I drank more snaps than Boris Yeltsin. I listened to home-made music until dawn, except there wasn’t any dawn. Nanny Anna was right - the sun doesn’t set.

The biggest maypole celebration was in Leksand. 20,000 people turned up. The excitement was huge as the 30m pole was gradually heaved upwards. We all shouted our encouragement, cheering like fanatics as the pole finally stood upright. Then we danced like dervishes, 5,000 of us, round and round the maypole.

I vaguely remember getting back to my hotel about four in the morning, the sun still a faint glow along the crest of hills.

Svensk midsommar – Jim Keeble

Jag kom till Siljan med mycket liten vetskap om Sverige, och ingen om sill.
-Jag tycker inte så mycket om fisk, förklarade jag.
Mina värdar tittade på mig som om jag hade pinkat på den svenska flaggan.
-Det var olyckligt, sa dom.
På bordet stod 10 olika sorters sill – från vitlök till honung/senap.
Det var bara en sak att göra. Jag hällde i mig ett glas snaps, valde ut den minst illaluktande fisken och svalde.

- Det är tradition, sa dom leende.
- Jag nickade, det måste det vara.

 Ända sedan jag var barn i England har jag velat uppleva en svensk midsommar. Jag skyller det på Anna, vår svenska barnflicka, som berättade historier om ”midnattssolens land”, om majstänger, folkdräkter och dans genom hela natten. För en fyraåring verkade det som bästa stället i världen.

 Trettio år senare bestämde jag mig för att själv se. Jag blev förtjust på en gång. Att komma från överbefolkade gator och pytteliten landsbygd i England gjorde att Dalarna kändes som Den Nya Världen. Jag kunde inte tro jag var i Europa. Det fanns små söta byar med röda hus mitt den täta skogen, höga kullar och glittrande sjöar. Det såg ut som ett mini-Canada, med skillnaden att alla pratade bättre engelska här.

 Det var varmt väder, omkring 26 grader (jag hade nästan väntat mig snö). Alla var ute i sina trädgårdar. Svensk midsommar är, som jag uppfattade det, ungefär som Amerikas ”Independence Day”  - familjer återförenas, grannar kommer över staketet, alla hissar flaggor och männen spenderar timmar med att klippa gräset. Men tack och lov så äter svenskarna färre hamburgare och ”Bäska Droppar” är definitivt en mer intressant dryck än Budweiser.

 Jag följde med byn Tibble på deras majstångsresning. Det var precis som min barndomsdröm – vackra folkdräkter, fiolmusik och dans. Barn, föräldrar, par och 33 åriga killar från England skrattade, kramades och pratade. Känslan av gemenskap var intensiv – snart kände jag fler människor i Tibble  än på min gata i London, där jag bott i sex år.

 Jag var välkomnad in i människors hem som en släkting man inte träffat på länge. Jag drack mer snaps än Boris Yeltsin. Jag lyssnade till ”hemma-gjord” musik till skymningen, bara att det inte blev någon skymning. Barnflickan Anna hade rätt – solen går inte ner.

Det största majstångsresningen var i Leksand. 20.000 människor dök upp. Spänningen var enorm när den 30 meter höga stången sakta hävdes upp. Vi alla ropade uppmuntrande, och hejade fanatiskt när stången till slut stod upprätt. Sedan dansade vid som dervisher, 5.000 av oss, runt, runt majstången.

Jag har ett svagt minne av att jag kom tillbaka till mitt hotell omkring fyratiden på morgonen, solen fortfarande närvarande, som en svag glöd utmed kullarnas krön.

När jag stod där, andandes den rena ljuva luften, tänkte jag att Dalarna verkar faktiskt som det bästa stället på jorden.

Förutom sillen.